Jag börjar känna av den årliga deppigheten som drabbar mig när det börjar mörkna ute och det är då det känns tugnt. Det är då jag känner mig ensam. Det är då jag kan ta långa promenader med deppigmusik i hörlurarna. Och jag känner mig tung och grå. Nu säger jag inte att jag inte gillar hösten, jag älskar det. Jag älskar färgerna på träden, tända ljus, dricka varm choklad och mysiga höstkläder. Problemet är bara att det blir lite ensamnt. Det är då jag längtar efter någon att krypa intill i sängen, som värmer en och gör så att man känner sig trygg. Jag har "dejtat" en hel del killar under det senaste året. Men det har aldrig utväcklas till något mer. Dels är det jag som är lite rädd för seriösa förhållande. Det känns inte som någon ide för mig att ha ett förhållande. Jag är för kompliserad plus att jag vet redan innan att det kommer gå åt helvete. För när jag väl tilllåter mig att börja känna fina känslor för någon så slor det alltid tillbaka som en spark i magen. För när jag tror att det är okej för mig är det alltid något som hindrar t.ex "jag har träffat en tjej, men jag tänker ändå på dig hela tiden" "jag ska utomlands så det kommer inte funka" "jag vill inte ha något fast förhållande just nu" och en månad senare har han en tjej ändå, eller så ska han inte utomlands, eller så bor han för långt bort. Så jag har kommit på att det måste ju vara något fel på mig, eller? Jag menar varför ljuger alla?
Det var som när jag läste psykologi i 3:an. Våran psykolog lärar var asgrym, jag gillade henne. Hon provesera som fan och kunde verkligen skapa debatter. Anyway, En dag så satt jag och Emelie och prata med varandra, jag tror det var om framtiden. Då kom våran lärare och sa till Emelie att hon kommer ha en fin man och många barn. Och hon vill ju det eftersom hon kommer från en stor familj och hon gillar barn och det skulle göra henne lycklig. Sen vänder sig läraren till mig och hon säger att hon inte ser några barn i mitt liv och att jag kommer resa och upptäcka världen. Och visst det vet jag för om jag inte jag gör det innan jag skaffar barn kommer jag hamna i en personlig kris, och tänka var det detta jag ville med mitt liv? Många ser barn som målet och meningen med livet. Men för mig får jag bara ångest när folk säger så. Liksom vadå så livet är slut sen när man skaffar barn eller vadå? Jag ser barn som en händelse i livet som ger lycka, men jag jag lever inte för att skaffa barn. Jag lever för mig själv.
Bara för att jag inte vill ha barn innan jag blir 30år, förtjänar inte jag någon kärlek då?
