Irritationsmoment.

Det är vad jag är, jag är jävligt irriterande. Folk står inte ur med mig, vissa gör det och det fattar jag inte riktigt hur de gör det.

Jag tror jag har frågat varenda människa som jag brukar umgås med, om du vill hitta på nått i helgen. Men jag har blivit rejected av alla, anting för det inte har råd eller inte kan, och visst är det så ibland, men sen finns det dom som bara inte vill.

Visst det blir så vissa helger, speciellt de man inte planerar långt i förväg.

Antingen jobbar jag eller så är jag fullbokad med saker jag måste göra, och det är sånt som gör mig jävligt stressad. Det är därför jag inbland inte planerar nått ihop om att någon vill göra nått spontant.

Aja, gnäll gnäll, jag vet. Men man måste få det ibland.

Men nått som jag har märkt är att man absolut inte får skriva vad man känner innerst inne. För folk blir irriterade och tycker jag är fruktansvärt jobbig. Men jag tvingar ingen att läsa, jag tvingar ingen att bry sig. Det är erat val. Men man märker i alla fall vart ens riktiga vänner är och vart man har dom.

Anyway, min dag: Idag skulle vi ha naturkunskap kl.8 på morgonon och eftersom vi var så få blev den inställd och det gjorde mig pissed off. (på fredar har vi uppdelat klassen i två grupper, så den andra lektionen började inte förens kl. 9.30.

Men innan den lektionen satt jag för mig själv, eller jag satt med andra men jag kände mig ensam. Sen precis innan lektionen bröt jag ihop och gick hem gråtandes och la mig i sängen och sov i två timmar.

Jag hatar de dagarna jag är osynlig för allmänheten, jag hatar de dagar som jag ignoreras, jag hatar de dagarna då det känns som om jag ej existerar, jag hatar de dagarna jag känner mig som en Ailen.

Det är ingen som förstår hur jag är som människa, vissa gör det, men det är väldigt få.

Jag känner inte många som har de värderingar som mig, eller människosyn som mig.

Jag vet inte, men enligt min psykolog och kurator så ligger jag steget före min generation, på det sett jag har att tänka. Jag vet inte om jag ska bli glad eller ledsen åt det?

Jag måste bort från denna småstaden, småstadens tänkande, deras lilla värld, den är inte stor nog för mig.

Pappa säger att han känner igen sig i mig. Han säger att han var lika frustrerad som mig. Att ingen förstod honom. Och att han ibland känner att ingen gör det nu heller.

Fan ta denna värld!