I onsdags var en av de jobbigaste dagarna i mitt liv. Jag var tvungen att ta beslutet om att min älskling skulle avlivas. Han hade blivit så tunn och tänderna hade börjat växa fel igen. Jag har nog aldrig gråtit så mycket när han somnade in i mina armar, man kände hur hans liv bara försvann. Nu när jag är hemma i lägenheten så känns det så jävla tomt, speciellt när jag ska in till det andra rummet för att röka för jämt när jag var klar och hade stängt fönstret så hoppa han ut ur buren och ville bli gosad. Eller när jag ska diska så sprang han runt mina fötter för att checka läget. Fy fan va tomt det är nu. Det är tomt, ensamt och tyst. Men nu ska jag snart iväg för att jobba så jag får tankarna på något annat. Slippa min tysta lägenhet liksom. Usch jag gråter då och då, speciellt när jag kommer in i lägenheten för jag är så van att höra hans ljud, när han grejar i buren och så vidare.