Ensamhet

Nu är det snart 3 veckor sen jag var hos vertrenären och min älskling blev livlös i mina armar. Men nu går det bättre för varje dag. Dock blir jag lite ledsen då och då när tankarna vandrar i väg, men totalt sett mår jag mycket bättre. Men det sjuka är att det är jobbigt att vara ensam i lägenheten. Jag har liksom alltid älskat att vara själv förut och tyckt att det har vart mycket skönt att bara få vara för sig själv, men då har alltid Yoshie varit där ändå, så jag har aldrig riktigt varit ensam på riktigt. När det har åskat har jag alltid lagt mig utanför hans bur på golvet, för jag är livrädd för åska och tycker verkligen inte om det. Har alltid gosat med honom om jag varit rädd, ledsen och glad. Brukade alltid sitta på golvet en stund varje dag och jämt kom han fram och puffade på mig för att han ville bli klappad. Sen hittade han på massa bus. Han var nästan inte som en kanin, han var mer som en busig liten hundvalp. I alla fall nu har det vart tomt här i tre veckor och vem ska jag nu vända mig till om jag känner mig helt fucking ensam, eller om det åskar och jag blir rädd? Vem ska vara mitt stöd? Nu menar jag inte att jag inte har awesome vänner som ställer upp och fin familj och allt. Älskar er som fan. Men jag pratar om den stunden då man kommer in i lägenheten och vrider om låset och inser hur ensam man är, när ska den känslan försvinna? Även om jag jobbar mycket och håller mig sysslesatt med vänner, gym, fika och fest. Så är den där förbannade ensamheten så jävla påtaglig när man stänger dörren och vrider om låset. Den känslan man får av tomhet, den känslan vill jag ska försvinna...